Du för mej:
nånting jag lärt mej jag ska njuta,
begagna och förbruka.
Jag för dej,
inkarnationen av förtrycket,
en maktcentral av nycker
med rätten att förhåna
och underordna.
.
Du och jag
tror oss ha genomskådat lögnen,
den gamla riddardrömmen.
Du och jag,
två som är trötta på det gamla
beslutar att tillsammans
väva nya mönster,
och öppna fönstren.
.
Så ger vi oss hän
som en stormvind över sanden.
en berusande dans,
vi är uppfyllda av ande.
I den benvita månglansen
binds dom nya banden,
inget av dom ska nånsin gå av.
Aldrig nånsin.
Inte våra.
Dom är nya.
Dom är stärka
som tusen kedjor.
.
Gryningen:
duvorna skakar av sej ruset
och kisar emot ljuset.
Sol igen;
strålarna visar varje dammkorn,
varenda fläck får framtoning
Skuggorna blir dagrar,
och ögat klarnar.
.
Vardagen:
pliktar beblandar sej med famntag,
som lekar gör med allvar.
Prövningen,
vad är erfarenheter värda?
Vad vågar vi begärda
av dom vi tror oss älska
och av oss själva?
.
Är nu viljorna redo
att nötas mot varanda?
Är nu luften tillräcklig
för båda två att andas?
Är nu kärleken där
eller är det nånting annat?
Är det vi eller du eller jag?
Är vi redo?
Är vi stärka?
Eller är vi,
som vi lärt oss,
bara lata?
.
Den som lever för att äga
och inte ge nånting
den förvaxlar ofta kärlek
med vanlig förälskelse.
Men förälskelsen är flyktig
som själva sommaren.
och vi måste också leva
med att det faller snö,
med vind och regn och köld.
.
Jag är ingen Gud,
du är inte nån gudinna,
Och jag blir aldrig slav,
du får aldrig bli slavinna.
Men förmågen att älska
är nödvendig att vinna
för att inte forlora sej själv.
Till det gamla,
till det enkla,
det bekväma,
till det mönster
vi måste bryta.
.
Skymningen:
Vi sitter ved elden som två narrar
och fryser så vi darrar.
Natt igen:
stjärnorna ler åt männskobarnen
som sitter i sin hage,
med ryggen mot varandra,
och håller andan.
.
Ändå styr vi mot reven
och jublar när vi strandar.
Ändå höjer vi stolta
förgängelighetens kalkar.
Ändå offrar vi allt
på fåfänglighetens altare
där tusentals brunnit förut.
Helt förgäves.
Helt förbannat.
Helt förtrollat,
helt förtvivlat,
helt förlorat.
.
Skiva: Johnny Boy (1978), tekst och musik: Björn Afzelius
.
En brusten kärlek är som en sjunken kontinent.
