Jag är en mycket ensam man
som förlorat allt man förlora kan
och nu sitter jag på marken och förblöder
Jag har mist min kvinna och min själ,
och min framtid slog jag själv ihjäl
och igår försvann dom som en gång var mina bröder
Jag har ljugit mot bättre vetande
Jag har tummat på min tro
Nu är jag dömd till ett evigt letande
efter nån som kan tro på mitt ord
Så för mej blir det aldrig nån ro
.
Jag tänker på att åren gått fort,
sen jag och mina vänner slog oss ihop
för att gemensamt sto emot det yttre trycket.
Och vi var en för alla och alla för en,
och vi växte ihop om gemenskapen
och vår solidaritet stod också pall för alla rycken
Så våra kvinnor fick stöpas i samma form,
tills dom inte kunde avvika
tills dom samstämmigt erkände gruppens form
om at lyckan är att va lika
Tills bakom våra murar ingen kunde kika
.
Vi fjärna oss snart ifrån värkligheten,
ja vi uppgick helt i förträffligheten
tills vi kunde tala bara med varandra
Men utan intryck utifrån,
med en växlande känska av at folk är spån
har man ingen chans att hjälpa några andra
Men i det längsta gödde vi myten
om at vi aldrig kunde skiljas
och om att samhörigheten tryter
så är det utslag av dålig vilja
Men i sin missnöjdhet gör man gärna andra illa
.
Så när de förste av oss ville slå sej fri,
söka skapa sej ett meningsfullt liv
blev vi andra, i känslan av osäkerhet, desperata
Så vi enades snabbt mot vår utbrytare
och förklarade att hon inte var i stånd att se
att talet om andra världen tar slut på gatan.
Men när vi endå förlorade greppet
och plötsligt stod där sårade
gled vår hycklarmoral bort från skeppet
och dolkstötarna blev allt hårdare
Och inget nederlag har nånsin varit svårare
.
Våra konstgjorda band klipptes av på en natt
och vi skrek högt av ångest för natten var svart
vi hade aldrig trodd att det fans nånting därute.
Nu bleknade talet om samhörighet
till att bli en förväxling med lojalitet
och själsliga inavel släpades ut i ljuset
Våra invanda rutiner
såg ut precis som dom som en gång fört oss i hop
och våra inåtvända strider
var alla en del av en hårklyvnadskvot
tills vi själva till slut blev vårt eget största hot
.
Skiva: Vem är det som är rädd? (1974), tekst och musik: Björn Afzelius
