Inget verkar längre givet,
inte ens att jag är jag.
Det slår mej ofra när jag skrivit
nånting jag tycker verkar bra.
För då kommer det små troll ur väggen,
og tomtar ut ur tavlorna,
och börjar dra varann i skäggen
och slåss om hur jag borde va.
.
Det fina är när folk man kände
som tänkande och vacklande,
förnekar både släkt och vänner
och går och blir förkacklade.
När dom dammar av den vita kragen
och snörvlar som en byråkrat,
och när rösten åker ner i magen,
ja, då är det riktigt jävla bra!
.
Då får man höra dom jättelika sanningarna,
höra dom religiösa blandingarna,
höra hur allt i själva verket är.
oh yeah, hur det är.
.
Jag tänker på att för en tid sen
var allting Olof Palmes fel,
och fyllehundra bevisen
för att Folkhemmet var helt på sned.
Så nu är altså Staten mogen
att leda undersåtarna
när den som vinglar ut från krogen
blir uppspikrad på Golgata?
.
Ja, nu finns det Vittnen som jäser av förträfflighet.
Vittnen som päser av beskäftighet.
Vittnen som säljer ut sin egen bror.
oh yeah, egen bror.
.
Långt, långt bort i dimman
sitter Makten på sin tron
och skriver på kontrakt med Djävulen.
Vad bryr den sej om skriken
ifrån gruvan nedanför
där dom maktlösa slår livet ur varann?
.
Jag lärde mej när jag var liten
och tältkyrkan kom till byn,
att det är inte bara spriten
som drar en mänska ner i dyn.
Nej, det gäller också dans och bio
och kärlek under tonåren.
Det var nittonhundrafemtionio:
Nu är vi äntligen på väg dit igen!
.
Så låt oss satsa, och klättra efter väggarna!
Satsa, och bränna alla kättarna!
Satsa, här håller ingen halvmesyr.
oh no, halvmesyr!
.
Skiva: Innan tystnaden (1982), tekst och musik: Björn Afzelius
.
I Janteland ser vi grandet i vår broders öga, men inte bjälken i vårt eget.
