På en öde plats vid havet,
där kusten stupar brant,
har vattnet gjort en grotta
man inte ser från land.
Därinne finns en kista
jag ägt i alla år.
Och det är bara jag som känner
platsen där den står.
.
Den kistan är en gömma
för alla mina dar.
För tider jag har levat,
och för stunder jag har kvar.
Där spar jag alla saker
jag hittar på min stig.
Ja, kistan innehåller allt
jag kallar för mitt liv.
.
Där har jag mina drömmar
och mina sanningar.
Där har jag mina sorger
och brustna kärlekar.
Där har jag all min längtan
och alla mina skratt.
Allt finns där i min kista.
Den är min egen skatt.
.
Och för varje dag blir kistan
alltmera värdefull.
För det falska rostar sönder,
och det sanna blir till guld.
Därför ser jag, lika tydligt
som i en bilderbok,
om det jag finner är nåt värt
eller bara gammalt skrot.
.
Men nu jagas av frestare
varenda månlös natt.
Dom känner till min kista,
och dom fruktar för dess kraft.
Så dom prövar att förföra mej
med flärd och flyktig prakt.
Men helst vill dom förgöra mej
och utplåna min skatt.
.
Men säjer jag min kista
så kan jag inget mer.
Då vet jag inte längre
vad som är rätt och fel.
Då mister jag min styrka,
och då är jag inget hot.
Så jag släpper aldrig nyckeln
till min egen bilderbok.
.
Skiva: Globetrotter (1980), tekst och musik: Björn Afzelius
.
Att leva är bl.a. att lära sej skilja mellan ont och gott, fel och rätt, lögn och sanning. Dessutom ska man försöka lära av gamla misstag. När man upptäckt att detta inte är så lätt, kan det ge styrka att skriva en sån här text - för att åtminstone försöka övertyga sej själv att allt är möjligt.