Jag tumlade rakt in i huset
där teserna bröts mot varann,
där inävlor slets fram i ljuset
i den febriga rakhetens namn.
.
Det var kvacksalveriterapier
och hästhandlaruppriktighet
och matriarkakotterier.
Jag tog mina nojor och smet.
.
Vi seglar på stormiga vatten.
Det blåser en isande vind.
Men stjärnorna lyser i natten,
och besättningen är inte blind.
.
Man låste och drog för gardiner
mot gatan där tonen var rå.
Där människor slogs mot maskiner
på en helt annan själslig nivå.
.
Jag talade med dom därute,
dom visade mej sina sår.
Sen sa dom, och snegla mot huset:
"Det här kan dom inte förstå."
.
Vi seglar på stormiga vatten.
Det blåser en isande vind.
Men stjärnorna lyser i natten,
och besättningen är inte blind.
.
Skiva: Globetrotter (1980), tekst och musik: Björn Afzelius
.
Under en kort period bodde jag i ett så kallat "kommunistiskt kollektiv" i Göteborg. En mer småborgerlig och självupptagen skara männskor har jag aldrig sett. Vilken ideolog som helst skulle avfärdat oss inom tio minuter, p.g.a. bristande ordning, klassmedvetenhet och allmän politisk kunskap om samhället i stort. Jag stod ut i ett par månader, och när jag samlat intrycken skrev jag denna sång. Medvetet som en country - ett av kollektivets hatobjekt bland de olika musikformerna. Kanske för att countryn i USA är en av arbetarklassens favoritstilar.
