Det blåste i mitt inre en iskall, höstlig vind.
Och frosten i mitt sinne drev pärlor till min kind.
Och kylan trängde utåt och härdade mitt skinn.
Och huden blev en fästning som inget släppte in.
.
Då stod du där i vimlet och sträckte ut din hand.
Som polstjärnen på himlen som hjälper en i land.
Så råkades två stjärnor i rymdens oändlighet;
Två tynande lanternor på havets ödslighet.
.
Och den som börjat stelna, och trotsa kärleken,
befruktas till att leva och älska själv igen.
.
Så vill jag bli som Solen som värmer dina ben,
som luften och som Jorden; som livet dom dej ger.
Så vill jag bli som regnet, när vägen din känns hård,
och kunna fukta marken framför dej där du går.
.
Skiva: För kung & fosterland (1976), tekst och musik: Björn Afzelius
.
Min första kärlekssång, och kanske min vackraste melodi.
