Han lyfter sin blick emot Solen,
hans ansikte liknar ett sår.
Solen befruktar sej själv.
Han går på den glödheta jorden,
han har gått där i två tusen år.
Solen befruktar sej själv.
Brännande vindar,
brännande vindar om dagen.
.
Han lyfter sin hacka mot Solen,
han spänner sin åldrande kropp.
Solen befruktar sej själv.
Han sargar den stenhårda jorden,
för jorden är, trots allt, hans hopp.
Solen befruktar sej själv.
Brännande vindar,
brännande vindar om dagen.
.
Han hör hur dom skjuter i fjärran,
han undrar när kriget tar slut.
Solen befruktar sej själv.
Han går där och tänker på havet,
han undrar hur havet ser ut.
Solen befruktar sej själv.
Brännande vindar,
brännande vindar om dagen.
.
Skiva: Nio liv (1985), tekst och musik: Björn Afzelius
.
I maj 1984 hyrde Mikael Wiehe och jag oss var sitt litet hus i Sydfrankrike, för att skriva sånger till vår gemensamma platta. Varje morgon när jag steg ut på terrassen såg jag en bonde stå och hacka i den röda jorden, någon kilometer ut i vinfälten. Han stod där hela dagarna, också under middagshettan och slet. Till slut inträdde jag i ett märkligt själsligt tillstånd, där tillvaron bara bestod av tre element - den gödande solen, den hårt arbetande bonden och den tyst betraktande främlingen. Detta är den sång jag själv tycker mest om av alla jag skrivit.
